31 Maj 2010
Ajlövhim.
Unthateme.
Ajlövhim.
Unthateme.
Jag åker sena bussen hem igen. Inte sena bussen på torsdag eller fredag eller lördag. Inte sena bussen med alla fulla ungdomar som skriker högt och luktar öl. Inte sena bussen med alla fulla gamla människor som skriker ännu högre och luktar ännu mer öl. Nej, jag åker sena bussen mitt i veckan med andra väldigt trötta människor som är på väg hem från någonting. Kanske är de på väg till någonting. Kanske jobbar de natt, kanske ska de krypa ner hos sin älskade, kanske ska de hem till en kompis och dennes axel för att gråta ut. Förmodligen inte, dock. Förmodligen är de på väg hem, till sin säng. Ingen skriker. Ingen luktar öl.
Total tystnad. Man hör endast hjulen mot asfalten. Alla är upptagna av deras egna tankar. Såpass upptagen av ens egna tankar som man kan bli när man sitter på en buss. Det är väl inte så fruktansvärt mycket kan jag tänka mig. Jag sitter med fysikboken i knät. Läser inte så mycket. Den ligger mest där för att tillfredsställa den del av mig som kommer få ångest annars. Den röst som kommer hacka likt en hackspett i mitt huvud så fort jag lämnar mina egna tankar lite.
Jag tittar ut genom fönstret. Vi åker förbi den där märkliga stadsdelen som heter Göta. Där finns det en frisör, och ett livs, och en väldigt blå kiosk. Det är möjligt att den där kiosken har ett namn, men även om jag åkt förbi den varje dag så är det inte något jag uppmärksammat. Den kallas blå kiosken, av praktiska skäl. Min pappa brukade köpa cigaretter där när jag var liten. Cigaretter och en aftonbladet. Cigaretter och en tablettask var till barnen där bak i bilen.
Den där cigarettlukten. Den minns jag så väl. Hade det inte varit för min pappas behov av att ta lite frisk luft ibland som han kallade det så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte haft de vänner jag har idag. Jag hade inte pussat på de pojkar jag valt att pussa på. Jag hade inte klarat av den där sommaren. Eller så hade jag det. Jag hade kanske inte klarat av den där hösten, eller så hade den där hösten inte funnits överhuvudtaget. Jag vet inte. Jag vet bara att den där lukten och den där vanan, den ligger bakom så mycket i mitt liv. Han röker inte längre. Han hade väl fått för mycket frisk luft, antar jag. Den där blå kiosken har jag inte besökt på år och dag. Senaste gången jag var där har jag för mig att jag var där ensam och skulle ladda på ett kontantkort. För att fylla på min mobil. Så att jag kunde skicka sms till människor som jag endast känner idag på grund av att min pappa brukade köpa cigaretter i den där blå kiosken. Det är så lustigt, hur saker kan hänga ihop fastän de inte alls hänger ihop.
Varför sitter jag ens på den där bussen? Det finns en möjlighet att om det inte varit för den där blå kiosken och de där cigaretterna så hade den där bussen åkt där utan mig. Jag hade inte varit en av alla de där människorna på väg hem, eller på väg till någonting. Hade det inte varit för den där cigarettlukten så hade jag ju aldrig behövt så mycket som jag behövde honom i augusti, eller juli eller vad det nu var. Hade det inte varit för den där cigarettlukten så hade jag ju inte pussat på den där pojken, och hade jag inte pussat på den där pojken så finns det en risk att pojken med stort p heller aldrig fått en puss. Och hade jag inte pussat på den där pojken med stort p så vet jag inte om jag hade varit här alls. Bussen hade gått, dag som natt, men jag tvivlar på att jag hade varit på den. Allting hade kanske flutit på utan mig. Jag vet inte riktigt var jag passar in i den bilden. Eller om jag passar in i den bilden överhuvudtaget. Jag tror inte det.
Jag passar in här och nu. Det är som om den där bussen sparat det sätet till mig. Det är som om bussen går för min skull. Alla medresenärer är endast utfyllnad. För att jag inte ska känna mig så ensam. Det hade dock inte spelat så stor roll om de fanns där eller inte. Jag skulle inte känt mig ensam ändå. Mitt hjärta är varmt och fullt och där umgås alla människor jag tycker om med mig. De skrattar och säger hur mycket de tycker om mig, och de har picknick på rutiga filtar och de sover med mig under världens största täcke. De kittlar mig och jag kittlar dem och vi funderar på vad den där nerven i ögat heter, fastän det är så uppenbart, och vi dansar dansmatta och vi sitter uppe alldeles för länge om kvällarna och berättar saker om oss själva som de andra inte vet, tills det inte finns något mer att berätta eller veta.
Där på bussen sitter min kropp, och den ska snart gå ut i kylan för att gå de där 100 metrarna hem. Men mina tankar och min själ är någon annanstans. De är där det är varmt av glädje.
Och jag tackar bussen för att den tog mig hit. Det var precis hit jag skulle.
Om inlägget: Mycket av min dagbok är inte enkla anteckningar om mig, skrivna i förstaperson. Mycket är formexperiment, där jag bland annat ändrar berättarperspektiv ibland, för att försöka se på mig själv utifrån andra människor, eller såsom det är här, vilket är min favoritform, ett brev. Det är aldrig skickat. Det står endast nedklottrat i min dagbok. Och klassar därför här.
Förlåt. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag förtjänar inte att få finnas i dina tankar. Det är en tid och en plats jag inte på något vis förtjänar.
Jag heter Josefin. Jag är en idiot. Jag tror att du vet vem jag är.
Allt jag vill är att be om ursäkt. Jag kräver inte på något vis att du ska ta till mig av det jag säger, eller svara eller ägna detta brev minsta lilla tanke efter att du läst det, om du nu ens väljer att läsa det. Inte ens det kräver jag. Men om du nu gör det:
Du förtjänar [namn]. Det finns väldigt få människor jag kan komma på som skulle göra det. Jag gör det exempelvis inte. Varför han valde att ägna mig tid på den tiden är för mig helt oförståeligt. Jag förtjänade inte en sekund av det. Jag slösade bort tiden med honom. Det gör inte du. Du älskar honom, du förstår honom. Han behöver dig.
Han är så fin. Jag känner ingen som gjort så stort intryck på mig som han gjorde. Hade det inte varit för honom vet jag inte var jag hade varit idag. Han hjälpte mig att hitta mig själv. Det borde han veta, men jag vågar inte berätta det för honom. Jag tror inte att han skulle förstå eller ta till sig – han är för ödmjuk för att se sin egna storhet. Han skickade mig Coca Cola Vanilj-burkar via posten. Han åkte buss i flera timmar för att se mig. Och vad gjorde jag? Fyfan vad jag hatar mig själv för det där. Hur jag betedde mig mot honom. För både du och jag vet ju att det förtjänar han inte.
Han var en av de finaste vänner jag hade. Ingen var så snäll mot mig som han var. Och jag kastade bort det. Det är vidrigt gjort av mig. Rätt åt mig är det också. Jag förtjänar inte att ha honom som vän.
Men du. Du förtjänar honom. Du förtjänar att få se honom varje dag. Att han tilltalar dig varje dag. Du förtjänar vykort från honom varje dag. Du förtjänar hans kyssar. Hans smekningar. Ja, allt.
Och jag hoppas att du förstår att jag inte gör det. För vem är jag? Jag är ingen. Jag är värdelös. Jag har betett mig illa åt. Snälla, låtsas om att jag inte existerar. För jag förtjänar det inte. Jag förtjänar inte att få ta upp dina tankars tid och plats.
Hade jag kunnat så hade jag raderat mig ur era huvuden.
Förlåt för att jag inte kan det.
Det är kallt i luften, jag känner det, men kylan når mig inte. Jag fryser inte, jag svettas inte och håret blåses ur mitt ansikte. I öronen ljuder Mark Levengoods mjuka stämma, om helt triviala saker. Triviala, underbara saker. Himlen är blå, kanske grå, och trots den höga volymen i öronen, hör jag mina egna fotsteg så tydligt. Jag rör mig stadigt framåt, och målet är i sikte. Det är en större konst det där, än vad man kanske först anar. Att vara påväg någonstans, och veta att det kommer kräva enorma kraftansträngningar men ändock känna att nej, det här var ju inte så fasligt. Att ha massor att göra, känna att stressen springer häcklöp med en, och allt som ska göras, fixas, donas, alla måsten. Ha allt det som cirkulerar i huvudet på en, men ändå kunna luta huvudet tillbaka, titta upp på himlen och känna att det här är ju jävligt bra ändå. Och det är inte en konst såsom den att cykla, har jag märkt. Nej, visst är det alldeles för enkelt att glömma hur man gör. Men precis som med första gången är det bara att kasta sig upp i sadeln igen och försöka. Ibland ramlar man, ibland inte. En del föredrar stödhjul, en del inte. Är rädda för att det liksom gör saken svårare i slutändan. Men i vilket fall som så kommer cykeln en dag att gå framåt, utan att det känns som någon vidare kraftansträngning. Och cykeln kommer rulla på, och man kommer glömma hur svårt det var att lära sig att cykla, den där allra första gången. Man börjar känna sig säker i sadeln, och hjälmen hänger man av, ligger hemma på hatthyllan och samlar damm, eller kanske rentav hänger på styret – en trendsak kan jag tänka mig. Där den inte gör så stor nytta, och där den inte gör vad den gör bäst – ser till så att det där fallet, som en dag säkerligen kommer komma , int blir så hårt och förödande som det annars kan bli.
Det var nog det där som hände med mig. Blev lite kaxig, kände att nämen, det här går ju som en dans. Och så hamnade den där – på hatthyllan. Och jag gjorde vad man förr eller senare gör. Ramlade. Och det gjorde ganska ont. Nu sitter jag här och hoppas att jag aldrig kommer glömma att behålla den där hjälmjäveln på. Men jag känner ju mig själv. Jag kommer förlita mig på att någon mirakulöst placerat ut skummadrasser precis när och där jag ramlar. Men för stunden sitter den på åtminstone. Och det är väl det som räknas. Nuet. Jag i nuet. Jag i nuet som rör mig framåt, hyfsat stadigt. Och det är varken kallt eller varmt. Bara en alldeles lagom ljum temperatur någonstans i vad man i ordamun kallar hjärtat. Nej, det här var ju inte så fasligt, ändå.
Vet du möjligtvis hur man gör om man har sett det vackraste, och snyggaste, som någonsin har vandrat på denna jord och man vet att personen ifråga inte är intresserad, för vad är man själv? Vad gör man då? Glömmer man?
Jag är jättetrött. Jag har varit på disco och Julia kom en halvtimme försent. Jag satt där och vänta så jag såg ut som en tönt. Men det var kul ändå. Vi dansa bugg, hiphopdansen och vi försökte hänga med de färgade ljusen som finns på discon. Julia var med på limbo men åkte ut när det var typ tre kvar förutom henne.
Natti Natti
Jag vill inte att någon frågar hur jag mår, för jag vet inte hur jag ska svara. Jag vet inte vad jag kan svara, Jag vet inte vad folk vill att jag ska svara. Jag vet inte vad jag klarar av att svara. Jag vet inte hur man yttrar orden längre. Jag vet bara att jag inte vill att någon ställer frågan.
Samtidigt är mina högsta önskningar för stunden att någon bara kunde titta mig in i ögonen och fråga hur just jag mår, just idag. Och att jag kunde svara alldeles ärligt. Att jag kunde visa mig sårbar.
Som om det kommer hända.
Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!
